om samer och mig själv ... som jag ser det

Jag har en samisk tavla..... Den fanns i min familj under min uppväxt. Den hade sin hedersplats i vardagsrummet utan att min mor talade särskilt mycket om den. Jag tror att det var så att min far köpte den till min mor vid något tillfälle. Det var Hötorgskonst, sa hon. Sen tog berättelsen slut. Var det för att min far i sin uppvaktning hade tryckt på något känsligt - att hon var lapp?

Den fanns där bara.  I vardagsrummet. Motivet är en sjö med fjäll i bakgrunden, stiliserad kåta till höger med en lika dåligt målad lapp till vänster om kåtan kokandes kaffe.

Den fanns där bara. Liksom etsade fast ett lager till i det undermedvetna varje gång man kastade en blick på den. Nästan dagligen i tjugo år.

Den fanns där bara. Ned i flyttlårar, upp ur flyttlårar. Fiskebäck, mittemot Nässjö brandstation, Nässjös Sturegata, Smålands Taberg, Ödeshög, Fullersta, Segeltorp, Skogås.

Den fanns där bara. I "riktiga fjällen". Sarek, Pårtefjällen, Påreks lappläger, på Kungsleden mellan Pårtestugan ock Kvikkjokk. Där har tavlan målats. I alla fall är mitt undermedvetna övertygad om det efter vandringsfärder dit.

Den finns där bara. I mitt vardagsrum. Man ser den när man kommer in. Den har paradplats mellan altandörrens cypressartade utsikt och hörnfönstrets tallskog med rhododendron i förgrunden.

Jag fick den bara. Jag tycker du ska ha den, sa min mor. Helt plötsligt för en 10-15 år sen. Förstod inte varför. Glömde fråga.

Här är tavlan. S. Aspelin är signaturen.

(Klicka på bilderna och jämför signaturerna)
Efter lite forskningar på nätet  tror jag att  S. står för Stig. Se en annan tavla av S. Aspelin hos  Tallkrogens Gammalt & Nytt HB.  Antikrundan på svt.se är obarmhärtig och förpassar tavlan till kategorin Rammakarnas favorit.

Första resan x 1
Jag måste medge det. Jag har suttit  "inne". På Centralfängelset på Långholmen.  Jag har suttit i Finkan. Det var 1994.

På puben Finkan var jag 5-6 timmar i trevligt sällskap med kurskamraterna i AG80, en årslång postal utbildning man i dag skulle kalla trainee-utbildning. Vi har en liten kursförening, de 28:as gäng vars enda program är att förgylla medlemmarnas tillvaro med årliga återföreningsmiddagar, Lucia-kaffe och brännboll på Djurgården i juni. (Det senare har förfallit till att vi numera bara har eftersnacket om brännbollen på någon bar i Stockolm). Det kostar en 75-krona per månad som förfaller till de andra medlemmarnas förmån om man inte orkar pallra sig till evenemangen.

Andra resan x 1
I fredags var det dags igen att sitta "inne". Denna gång i värdshuset. Vi inledde med årsmöte och visning i Spinnhuset i skulptören Thomas Kvarsebos atelje. Tomas berättade livfullt om de olika skulpturprojekt han  har genomfört; Olof Palmes byst i Riksdagshuset, Jas-Svalan och det nu pågående Nansen-projektet  i Oslo. Det projektet skall avtäckas i maj 2007.

Thomas berättade att han i början av sin  hyresperiod blev inlåst av nitiska plitar. Centralfängelset var fortfarande i drift och Thomas hyrde av Kriminalvårdsstyrelsen. Plitarna, som såg ut som de i filmen "Släpp fångarne loss - det är vår" , utrustade med rejält stora nyckelknippor,  uppträdde barskt och uppmanade honom att städa upp, omedelbart. Det gick inte att försvara sig med att han hade hyreskontrakt. Plitarna gick ut och låste efter sig med en rask och väl inövad rörelse. Kaboom!

Som betalande hyresgäst hade Thomas naturligtvis egen nyckel och kunde komma ut.  Thomas blev mycket upprörd och tog kontakt med sin ovanliga hyresvärd och fick rättelse. Än idag kommer en av plitarna, nu i 90-års åldern och ber om ursäkt för händelsen. "Du förstår, våran chef var noga med att hålla stilen."

Det här kom mig att tänka på att mellan min första  och andra "resa" till Centralfängelset på Långholmen hade forskat fram information om att  en avlägsen släkting till mig hade fått göra två "resor" till Centralfängelset. Här är vad jag sedan återberättade under middagen  (nu med mer detaljer) under middagen när jag reflekterade över min personliga relation till Centralfängelsets miljö.

Det intressanta med släktingar som har varit fängelsekunder är att det finnns så mycket dokumentation om dem som man i dag kan ta del av. Domar, fängelsejournaler, frigivningsprotokoll och även fotografier.

Första resan x 2
Morfars farfars farbrors sonson, Jonas Petter Sjulsson, född 1859 i Arvidsjaur, blev dömd till 2 år, 6 mån, 4 dagar. Domen förkunnades i Kongl Svea Hovrätt den 8/12 1891 och straffet påbörjades den 14 december samma år. Han blev frigiven 18 maj 1894, en månad tidgare än den utmätta strafftiden, och hade då 15 kronor på fickan. Allt enligt dokument nummer 4595 i frigivningsrullan. (Klicka på bilden för att förstora).

För varje nytt fakta man hittar i släktforskningen ger det oftast nya frågeställningar. Varför tar sig samhället besväret att skicka en lapp från Malå att avtjäna sitt straff i Stockholm? Att det är Svea Horätt som dömer tyder på att tingsrättens dom har överklagats. Det fins mycket mer att hämta beträffande bakgrund och omständigheter. För andra släktingar i liknande trångmål har jag tagit kopia på mångordiga rättegågsprotokoll. Här finns goda förutsättningar att få fram mer om den här släktingens karaktär.

Andra resan x 2
Jonas Petter gjorde även en andra resa senare under 1890-talet  "2. resan stöld och böter. 4 år, 7 mån, 2 dagar. Dom i Malå o Norsjö tingslag Häradsrätt  den 8/7 1898". Han frigavs 26 december 1901och hade 24:60 kr på fickan och 116:09 på postsparbanksbok vid frigivningen. Strafftiden var avkortad med ca ett år. Allt enligt dokument nummer 5801 i frigivningsrullan. (Klicka på bilden för att förstora).

Jonas Petter Sjulsson dyker sedan upp 1922 i mina släktforskningsuppgifter. Då är han med i samma timmerflottarlag som morfar.  Den flottarfärd längs Vindelälven som sedan sammanför morfar med mormor i Rödåsel. 1933 är Jonas Petters liv till ända.

I eftersnacket efter min lilla berättelse, jodå det är flera som har anor som någon gång har suttit inne. Till min stora häpnad berättar min bordsgranne  om en ana som har jobbat som plit på Långholmen samtida med Jonas Petter (och har säkert varit med om att spöa honom!).

Umeå konkurrerar med New York om att vara min andra hemstad. Kanske att på min ålders höst att Umeå håller på att glida upp tll en andraplats i mitt hjärta (mer om New York i ett annat inlägg, någon gång...).

Jag har inte varit i Umeå med den envishet som man hör att andra besöker sin hembygd - minst en gång per år. Men tillräckligt ofta för att kunna se förändringar och utveckling.

När mormor bodde i Rödåsel tog man den gula SJ-bussen in till Renmarksesplanaden och besökte affärer i trähus på Kungsgatan och sprang kanske på "Gröna Nöden" (den offentliga bekvämlighetsinrättningen).

När mormor väl flyttade in till stan efter sin pensionering från sin långa och enda anställning som skollärare i byn blev hörnet Nygatan/Östra Kyrkogatan navet för alla cykelutflykter på somrarna och skidturerna på Gamlia under några år. Morbror med fästmö var ofta utflyktsledare med en blå Volkswagen som transportmedel.

En stor händelse var att komma till järvägsstationen mött av stora folkmassor när jag skulle åka hem från Umeå som 11-12-åring. Ja, det var ju inte för min skull de stod där. Kung Gustaf VI Adolf skulle också åka hem till Stockholm. Jag studerade hur kungens blå vagn växlades och kopplades till det tåg jag skulle åka med, hur kungen kom till stationen, hur folk hurrade när han klev på den blå vagnen. Tänk att kungen åkte med samma tåg som jag!
 
                          

Nydalasjön har jag badat i och fiskat gädda vid. Jag är ingen stor sportfiskare men har väl fått en och annan fisk genom livet när någon som min morbror har satt ett kastspö i min näve. Nu är den lilla sommarstugan, något större än en friggebod, riven. Universitet som var orsaken till exploateringen av det lilla sommarstugeområdet skulle ju byggas med sådan fart - det brådskade. Först nu, 35 år senare ser man ett byggprojekt närma sig den lilla stugans forna plats.

80- och 90-tal mera sporadiska besök. Andra nav; Grubbe, Rödäng. Någon gång förde jobbet mig till att upppleva Umeå från hotell- och konferensperspektivet.

Under 2000-talet är det släktforskning, Ubmejen Biejveh och revitalisering av släktkontakter som drar mig till Umeå.