om samer och mig själv ... som jag ser det

I skuggan av Stockholms Jazzfestival pågår det så mycket annat, som dessutom är gratis - ölen är förstås inte gratis!.

En fredag kväll i juli bjöd på detta:

Buss till staden och sedan T-bana. Vi delar bussen med ett gäng glada polacker på väg att fira helg. Inom en halvtimme passerar vi Mosebacke terrass i vår begsklättrariver på väg till Stockholmsturisternas utsiktsfjäll nummer 1 - Fjällgatan. Terrassen är fylld av öldrickande människor i svart och solgalsögon - begravningsöl? - nej, det är bara Söders människor som klär sig så, påpekar min fru - initierad med kollega som jobbar på skola  i stadsdelen.  

Vi klättrar vidare förbi Katarinaberget med dess kyrka och kullerstensbelagda gränder, beundrar utsikten där vi kommer åt. Minns tidigare promenader i kvarteren. Korsar Katarinavägens ravin där den möter Tjärhovsgatan för att komma till den ultimata Stockholmsutsikten. Innan vi kommer fram till Glasscafeet där alla bussar stannar slinker vi in i Hälsans hus, ner i källaren och kommer ut på andra sidan till en restaurang med uteterass som hänger över Stadsgårdskajen. Hermans heter restaurangen.

Några minuter efter 19.00 trakteras, vi utöver den vegeratiska buff'én och helggrillen, med instrumentala bossanovarytmer, Glenn Miller, Sakta vi gå genom stan, etc, med Catharina Wiborgh, saxofon, Fredrik Olsson, gitarr, och Fred Carlsson bas. Fullt njutbart tillsammans med en utsikt av Djurgårdsfärjor som pilar fram och tillbaka på Strömmen och det föll mitt sällskap i smaken - typisk pinaobarsmusik.

Efter ett set begär vi oss vidare till Gamla Stan. Sista Styverns gränd beträder vi - inte för att vi är panka - mest för att grändöppningen påminner om att vi varit där i något annat tidevarv. Och, javisst, där är parken vi kom igenom - fast då i från det andra hållet - och vi finnner det det generade paret som hastigt retarderar från en mer intim ställning. 

Passerar förbi Sjöfartshotellet. Va! Det är fullsatt i restaurangen! Vi erinrar oss morgonens artikel om att våra EU-kamrater från södra Europa bara ökar sitt resande till Sverige. Svalkan lockar, men det skalll vara riktiga hotell. Tvåvånings vandrahemsssängar duger inte. På väg till Slussen möter vi tjattrande italienare på väg till Sjäfartshotellet och från Gamla Stan väller det bara folk av två sorter, turister och Söderbor.  

Vi kommer något tidigt till Wirströms pub på Stora Nygatan. I källarvalven hälsar oss välkomna Caroline Williams med vänner. Vi blir erbjudna plats i bekväma soffan bakom pianisten, alldeles bredvid högtalaren. Snart dyker hela Carolines följe upp. Pussandes och kramandes fyller de källarvalvet som har scenen. Övriga gäster smyger med sina öl till det bakre källarvalvet. Det känns bekant. Var själv med i följet kring Omlopp, Nota Bene, Vildkaktus och andra numera insomnade band, nitonhundrakallt.

Caroline drar igång sitt första set några minuter efter utsatt tid. Håller takten med en svart solfjäder som också svalkar henne i den kompakta luften. Vi får bl a njuta av Billie Holiday och några av Carolines grånade vänner som generöst kompar med sina saxofoner. Cariolne bjuder in Anders Nykvists saxofon redan efter två låtar. 

Under konserten inställer sig spekulationer om det förpliktande namnet  Williams. En slagning på Internets Centrum för knäsvag musik  ger vid handen att damen började sin karriär som nioårig låtskrivare til Streaplers och uppträdde i TVs barnprogram under Åke Falks regi. Allt detta nittonhundrakallt.

I andra set lämnar vi Wirströms efter att ha avnjutit Summertime i Carolines tolkning. Alla jaszzmusiker av rang har sin tolkning av Summertime. Den tolkning som först flätades in i mitt liv var Love Sculptures släpiga och gittarrylande som bäst avnjöts på skoldans med skolans tjusigaste tjej, Caroline. Nittonhundrakallt.