om samer och mig själv ... som jag ser det

”Vårt land, är vårt liv.” Detta uttryck återspeglar samernas situation liksom för många andra urbefolkningar. Men nu är samernas marker och levnadssätt starkt hotat då renägande samer, i den sydligaste delen av renskötselområdet i Sverige, tvingats försvara sig i destruktiva politiska och juridiska processer. Det är svenska rättväsendet som helt bestämmer dagordningen och nivån på konflikten men också de juridiska termerna. Den svenska regeringen är och har varit förbluffande passiv i det här fallet.
 
Samerna är erkända som urbefolkning. Även den svenska staten deklarerar samer som en urbefolkning; att samerna är ett eget folkslag med egen historia och egna sedvänjor, kultur och näring som verkat i Sápmi långt innan nationalstaten Sverige bildades.

Närvaron av samer, som icke germanskt - nordiskt folk beläggs genetiskt, arkeologiskt och språkligt, men man vill inte skydda rätten för samerna att nyttja bete för rennäringen.

I brist på nedskrivna dokument som skulle kunna styrka samernas traditionella sedvanerätt till betesmarker och som efterfrågas av domstolarna, ser samerna ut att förlora sina vinterbetesmarker i dessa rättegångsprocesser.

Rennäringen är en gammal näring – Att nu år 2005 tro sig kunna från ofullständiga dokument klarlägga detaljer i ett historiskt förlopp är inte särskit relevant. 

I början av år 1990 stämde privata markägare samerna i Jämtland, Härjedalen och Dalarna med att hävda att samerna inte hade några rättigheter gällande vinterbete utanför samebyarnas åretruntmarker. Den 21 februari 1996 förklarade Svegs Tingsrätt i dom att det inte finns någon lagstadgad rätt till vinterbete.

Den 15 februari dömde Hovrätten till markägarnas fördel och Högsta Domstolen vill ej pröva fallet ( Maj 2004). Detta innebär att de svenska domstolarna inte erkänner den samiska rätten till vinterbete.

Komplexiteten är att den samiska sedvanerätten att beta på privata marker liksom på statlig mark är erkänd i lagen. Kryphålet i lagen är att lagstiftningen preciserar emellertid inte exakt var dessa betesmarker gränsar och i denna konflikt är det upp till samerna att bevisa sedvanerätten i domstolarna.

Historiskt sett, har samerna funnits i de ifrågasatta skogsmarkerna sedan urminnes tider. De har aldrig ägt någon mark av den enkla anledningen att det aldrig har funnits något behov – så har det alltid varit, tills koloniseringen av Sápmi inkräktade på deras rättigheter.

Men nu är situationen mer än ansträngd; de renskötande samerna känner att deras existens är hotad. Förutom rättsprocesser, inkräktar sentida exploateringar, skogsavverkningar etc. ytterligare på samernas urgamla rätt att beta med sina renar med ytterligare minskade betesarealer som följd.

Det kan vara en poäng att markera att, enligt källmaterial, kom den första stora nybyggarvågen i sydligaste renskötarområden i Sverige för ca 200 år sedan. Det är inte så längesedan jämfört med den långvariga historiska närvaron av samer  i samma område.

Nu år 2005 kan samerna konstatera att utvecklingen inte har kommit så mycket längre rörande marktvister för renbete!  Omvärldsbilder och politiska beslut hindrar fortfarande i allra högsta grad alla förutsättningar för rennäringen.

Allt sedan nationalstaternas bildande 1645 och i takt med kolonalisationens utveckling uppstod markkonflikter och allt sedan dess har inte den svenska staten tagit sitt ansvar för att lösa konflikten. 

Samernas traditionella livsvillkor karaktäriseras av den nära kontakten med naturen. De följer sin renhjord mellan sommarbetesland i fjällen och vinterbetesland i skogarna.

De historiska spåren av samisk närvaro i området talar inte om hur de upplevde sin vardag och sina liv. Mycket har också förändrats sedan dess, men det som inte har förändrats är att renen fortfarande livnär sig på naturbete.

Renskötselns årscykel grundar sig av renens behov av olika betestyper och detta medför vandring/flyttning mellan fjället och skogslandet. Detta mönster har delvis förändrats sedan renen domesticerades, men är i grunden detsamma liksom för vildrenen. För sin överlevnad tillgodogör sig renen förnybara resurser i ett ekologiskt samspel med växelvist nyttjande av marker.

Det är naturen och betet som styr renen, förstår inte människan det, uppstår konflikter.

Sedvanerätten till vinterbete har i renbeteslagarna alltifrån 1886 förutsatts föreligga.
Detta innebär att renskötande samer har tolkat att de har rätt att nyttja traditionella betesmarker och att utöva jakt och fiske för deras försörjning.
 
Rättsprocesserna kom som en överraskning för samerna. Förutom samernas förvåning hade de inte några som helst förutsättningar att förbereda sig inför rättsprocesserna. De ekonomiska förutsättningar att finansiera en juridisk process var och är extremt begränsad.

För markägarna är det en helt annan historia där rättegångskostnader täcks av försäkringsbolag. 

Striden om samernas betesrätt är alltså en ojämn kamp, dels rättsligt men även ekonomiskt. Detta är en form av ekonomisk krigsföring från det svenska etablissemanget och svenska rättsväsendet, sorgligt nog. Många samer har traditionellt liten tillit till ”det svenska storsamhället”. Med vilket detta förstärks då dess rättsväsende och detta domstolsutslag upplevs av samer som att den svenska staten praktiserar en form av legal etnisk utrotning.

Sammantaget kan samerna konstatera att samebyarna efter domen i renbetesprocessen i ett slag blivit rättslösa och att detta medfört omfattande negativa konsekvenser; socialt, rättsligt och ekonomiskt. Det är förödande mot den samiska kulturen och rennäringens fortsatta existens då domarna innebär en ytterst begränsad möjlighet till egen försörjning utifrån rennäringen i de drabbade byarna. Det troliga är att renskötarna måste sluta med renskötsel i vart fall på privata marker.

Attityden hårdnar till den samiska närvaron i bygden. Samerna har arbetat utifrån dialog och samverkan men är en underlägsen förhandlingspart nu när domen vunnit laga kraft. T. ex. har samebyarnas policydokument, som avsågs ligga till grund för ett förhållningssätt mellan två avtalsparter, av markägarna lämnats utan avseende. Samerna är beroende av en god relation till markägare för att fortsatt kunna bedriva sin näring, men relationerna är nu mer än ansträngd.
 
Efter det att Högsta Domstolen inte tagit upp målet till prövning har mycket gått emot samebyarna vilket direkt är relaterat till att Tingsrättens dom står fast. Samerna ser tydliga tendenser att markägarna nu känner ”vind i seglen” och att de vill ha bort rennäringen från sina marker.

Avbrutna förhandlingar och ekonomiska krav, tyder på det. För att nämna några exempel; markägarnas avtalsutkast, som för samebyarna är ställt bortom rimlighetens gräns att uppfylla; bland annat med oskäligt stora betalningsförpliktelser och med krav om retroaktiv ersättning. Markägarnas krav på en skadefond alternativt bankgaranti  på flera miljoner är lika omöjligt att uppfylla beroende på att samebyarna belastas av rättegångskostnader på ca 17 miljoner svenska kronor (USD 2,4 million).
 Markägarna kräver dessutom räntekostnader på 2,6 miljoner kronor (USD 370 000) med krav om utmätning. Samernas ansökan hos markägarnas ombud om kortfristigt anstånd av ränteskuld avslogs, utan dialog.

Skadeståndet till markägarna för uppskattade skador samt rättegångskostnaderna kommer till slut att avkrävas samerna.
 
Nu när förhandlingarna strandat inger markägarna en skrivelse där man uppmanar de privata fastighetsägarna att förbjuda renar på sina marker. Hot om skadestånd och polisanmälan föreligger. Dessutom ställer markägarföreningar krav på samebyarna att reducera sitt renantal. Renskötseln har inte förändrats i nämnvärd omfattning sedan begynnelsen. Vad som har förändrats är markägarnas attityd och ställning som har lett till aggressiva lagliga åtgärder gentemot samerna

Därtill är samerna utsatta för myndigheters kränkande särbehandling då kommunerna och Länsstyrelser osynliggör rennäringen i samhällsplaneringen.

* Härjedalens kommun; tog bort rennäringen från kommunens översiktsplan.20/9 2004.
* Härjedalens kommun; rennäringen registrerades inte i kommunens fjällagenda,17/2 2005. 

Detta uppmuntrar privata markägare att fortsätta deras legala aktioner. 7 rättegångsprocesser har startats upp, varav 2 är avslutade genom s.k. tredskodomar då ekonomiska förutsättningar saknades.

Det här är en oroande utveckling, som även sprider sig i övriga samiska områden, nu när statens passiva agerande öppnat upp för markägare att öppet trakassera samer och att pröva sin sak i domstolar inom renskötselområden i Sverige.

Senast den 12 maj rapporterades det i svenska medier att 170 markägare har gått samman i norra Sverige och bildat ett nätverk mot rennäringen. De har skrivit under ett protestupprop och planerar att göra polisanmälningar om renar går in och betar på deras marker. Syftet är att hindra renägande samer att använda deras marker för renskötsel. 
 
Sverige var en av de länder som var föregångarna till att arbeta fram ILO-konventionen nr 169. När Sverige sedan kom till att underteckna dokumentet så har regeringen inte fullföljt sina intentioner till skydd för sin egen urbefolkning. De egna lagarna som Sverige ansett vara tillräckliga för att ge samerna ett rättsligt skydd har visat sig inte existera. Däremot har ett undertecknande av FNs konvention skapat det folkrättsliga skydd till land och vatten som samerna behöver.

Det uppenbara hyckleriet Sverige visade under den internationella marknadsföringen av konventionen genom att samtidigt ignorera kraven från det egna ursprungsfolket, börjar nu bli känt utanför landets egna gränser.

Samerna kräver att Sverige ratificerar konventionen i respekt för sitt eget folk; samerna.

Detta ger absurda konsekvenser  ekonomiskt, socialt och rättsligt då Sverige inte undertecknar FNs ILO-konvention nr 169. Samebyarna är numera att betrakta som en utslagen part och kan inte av egen kraft nå någon trygg lösning på den uppkomna situationen.

Hur långt ska förnedringen tillåtas att fortgå?
 
Genom att Högsta domstolen inte har tagit upp målet till prövning har samerna blivit rättslösa därmed är rättsgrunden till renbete borta. Vilket kan medföra att den samiska kulturen faller, om inte ett rättsligt skydd införs omgående.

Det är inte ägandet som är det centrala, utan just tillgång  till land och vatten som är det avgörande.

Att då inte ha access till land och vatten, som är själva basen för en tryggad rennäring, innebär en minskad investeringsvilja. Främst bland oss själva men också bland externa samarbetspartners. Det är en destruktiv process och samerna ser avveckling – från ett ekonomsikt och kulturellt perspektiv. 

För många samer, är det goda livet att få driva och bevara de traditionella dagliga arbetet med renarna. Där tillgång till land och vatten är en förutsättning för renskötseln. Den är också en förutsättning för bevarandet av samebyarna och därigenom även kulturens överlevnad för övriga samer, då kulturen är så tätt sammanvävd med renen.

Att vara framgångsrik renskötare fungerar alldeles utmärkt i den egna gruppen men har inget värde i det svenska samhället och till och med visas ointresse och ringaktning av övriga Sverige.  Det är inte mänskliga rättigheter!

* Samerna har rätt att garanteras tillgång till land och vatten.
* Samerna har rätt till att kunna känna en stolthet över sitt ursprung och sin näring.
* Samerna har rätt att kräva att renskötare och särskilt de samiska ungdomarna, som står i början av sin renskötarkarriär, ska kunna försörja sig och sin familj.
* Samerna har rätt att kräva myndigheters respekt – och att inte osynliggöras.
* Samerna har rätt till sin egen historia och framtid.
    
Inget av de svåra problem som samerna ställs inför, är ännu lösta.

Sammanfattningsvis, som jag ser det är denna utveckling under all värdighet där mänskliga rättigheter inte innefattar behandling av samer. Rättsfallen är inte enbart en juridisk och finansiell fråga utan också en politisk sak. Rättsprocesserna sätter fokus på dels konflikten mellan samernas traditionella rätt att beta med sina renar på marker av urminneshävd och det moderna västerländska synsättet vad gäller nyttjande och ägande av mark men även på bristen av skydd för sedvanerätten och mänskliga rättigheter för urbefolkningen, samer, i Sverige. 

Det återstår inte lång tid innan den lagliga processen tar Samerna till randen för sin existens och samerna är nu tvingad att uppmärksamma världen om denna situation. 

Samernas hopp står nu till att FN fortsatt uppmärksammar denna bistra situation och pressar den svenska regeringen att uppfylla sina åliggande vad gäller skydd av samernas sedvanerätt i lagstiftningen.

___________________________________________________

Deltagare i anförandet till FN:

Anneli Jonsson, Idre Sameby
Edvin Rensberg, Ruhvten Sijte
Per-Jon Fjällgren, Mittådalen Sameby
Reidar Nordfjäll, Handölsdalen Sameby
Agneta Andersson, Ruvhten Sijte
Elin Larsdotter, Mittådalen Sameby
Tomas Johansson, Tossåsens Sameby

5/5
Anneli Jonsson, Idre sameby, Sweden.  2005-05-15.